Baltimore Marathon!

Idag har vi sprungit Baltimore Marathon.

Vet inte riktigt var jag ska börja men hade tänkt summera dagen, lättast är nog att börja från början…

Andy var lagom frustrerad imorse när han vaknade och insåg att jag tagit den sista mjölken till kaffet, och hans "half and half" (grädde blandat med mjölk) var stenhård efter att ha stått ute hela gårdagen. Så inte den bästa starten på dagen..


I USA räknas marathon i mile, 1 mile = 1.6 km. Hela maran är med andra ord 26.2 mile eller 42.2 km.

Vi kom iväg från Annapolis runt klockan sex på morgonen, hämtade vår vän Micah och styrde mot Baltimore. Riktigt kylig morgon, men det lovades 18 grader och sol. Vad skulle vi klä oss i? Micah hade dunjacka och jag en tjock fleece, mössa och halsduk när vi knatade mot arenan där starten var. Jag behöll en långärmad tröja men lämnade mössa, fleece och halsduk i väskan. Andy hade sin tunna löpjacka och mössa och Micah var klädd ungefär som mig, alla hade shorts! Början av loppet var ganska så kyligt, speciellt i skuggan och solen hade svårt att nå fram mellan de höga byggnaderna. Framåt halva loppet var det tillräckligt varmt för att våga ta av mig långärmat och resten av loppet sprang jag i linne.

Jag, Andy och Micah innan loppet, utanför Camden Yards (baseball stadium). Kall morgon!!

Åh vad skönt det kommer att kännas när vi ser denna skylt under loppet!!!
Andy o Micah

Fin och kall morgon, jag älskar känslan och spänningen i luften 

innan loppet startar!

Jag var lite osäker vad som skulle serveras under loppet så jag hade packat med mig ett par "GU" och dextrosol i bakfickan. Framåt mile 5 var jag så hungrig och längtade efter de utlovade lärabar som skulle finnas omkring. Åh vad hungrig jag var, åt en GU men det hjälpte inte riktigt. Blev överlycklig när det delades ut bananer runt mile 7!!! Lärabar kominte förren mile 11 och jag fick med mig fyra stycken, två bitar åt jag på plats och två la jag i backfickan för framtida proviant, aha! Att jag alltid blir så hungrig när jag springer…?

Det serverades gatorade och vatten nästan hela tiden kändes det som. Gatorade smakade skit, alldeles för söt för min smak och jag muttrade länge varför de inte kunde spä ut den med vatten. Det tog mig ca 10 mile att inse att jag helt enkelt kunde göra det själv, blada vatten och gatorade, smart! haha, marathonhjärnan reagerar inte så snabbt. Jag hade dock svårt att få i mig även den utblandade sportdrycken, den lysgula färgen gav mig känslan av att jag drack något radioaktivt, och gott var det verkligen inte! Jag åt och smaskade hela loppen ända in i mål, mot slutet tryckte jag i mig ett par dextrosol som gav mig bra energi..

Så till själva loppet och hur kroppen kändes… Jag hade en liten förhoppning att springa under 4.30. Tidigare har jag sprungit  på 4.17 (Sthlm marathon 2009) och 4.06 (Sthlm marathon 2011), men med den lilla träningen jag gjort visste jag att det skulle bli tufft att matcha dessa tider. Denna runda var dessutom betydligt mer backar än Sthlm, så 4.30 kändes som ett bra mål. Detta betydde att jag skulle springa ungefär 10 minuter per mile. I början kändes allt fantastiskt, vi sprang igenom ett zoo/park i början och såg ett par intressanta fåglar, Andy gillade pingvinen! Framåt halva loppet började det kännas i benen och jag kände ett skavsår under vänster fot ta fart… Bäst att ignorera! Mile 14-18 var nog de tuffaste för mig, skyltarna som berätta om hur många mile vi sprungit hade hittills bara svischat förbi, men mellan 14-15 tog det hur låååång tid som helst från den ena till den andra… Jag insåg dock att det bara var att köra på, hålla maskinen rullande och koppa på autopiloten var tanken. Börjar jag gå kommer jag aldrig komma igång igen och med andra ord aldrig komma i mål.

Höjdskillnad mellan Baltimore Marathon (Bild 1) och Sthlm Marathon (Bild 2)

Baltimore Marathon, 300 feet ar ungefär 100 m. 

Sthlm Marathon, lite skillnad i höjdmeter mot Baltimore!

Det var många långa och sega backar, och mot slutet kändes de hur långa som helst, och nedförsbackarna var inte att leka med, det gjorde ont i varje muskel. Jag kämpade mig igenom loppet men måste säga att detta var absolut den tuffaste mara jag gjort, benen och höftpartiet var riktigt trötta mot slutet (jag förstår Björn nu när han berättade att han hade ont i varje liten muskel efter hans vasalopp förra året). Det var en fantastisk känsla att se skylten "Mile 26" och vara så nära mål.

Jag är otroligt glad att vi sprang denna mara, men vet med mig till nästa gång vad som behöver göras, fler lång rundor, längre träningsperiod och mer styra i mage, höft och rygg.

Det var helt fantastiskt att möta upp Andy och Micah efter loppet, alla hade ont men var nöjda med sin tid. Andy sprang in på 3.55.11, jag på 4.27.10 och Micah på fantastiska 4.43.33 (hans första mara någonsin, och han anmälde sig och började träna två veckor efter oss!!!)

Efter maran åkte vi direkt till Whole Foods och mumsade mat tills det sprutade genom öronen, och nu är vi tillbaka till båten och ska göra absolut ingenting, haha!

 Micah o Andy efter loppet!

Trötta fötter och svettiga skor!

Jag o Micah vilar efter loppet, kommer vi att lyckas ta oss
härifrån på våra stela ben?

Gänget och jag, det är helt klart värt onda ben för den känslan som infinner sig efteråt av att ha genomfört loppet!

Ha det så gott alla där hemma och som läser! Lite långt att läsa, men det var en lång mara med många tankar i huvudet!

ps. Andy ville att jag skulle berätta att han stannade och klappade alla hundar han såg under loppet, och efteråt... Metallskynket han hade på sig delades ut efter loppet, så inte folk skulle bli kalla. Ser ut som ett gäng rymdgubbar knatar runt på området, haha! Jag och Micah klarade oss utan dem!

ps2: En marathonlöpare som väger ca 72 kg bränner i genomsnitt 2822 kalorier. Andy känner sig nöjd att han idag kan äta vad han vill! Hittade denna info här.

ps3: Här kan ni se min officiella tid (Karlsson Maria, bip: 2614), har dock inte klurat ut hur de har tänkt sig med splittarna?